Index
På Svenska
Suomeksi
På Svenska
Min gästbok
E-post

Här är våra artiklar
och insändare!



Sanningen vann amalgamkriget

Bataljen om amalgamet är en cirka 25 år gammal historia. Men den bör berättas om och om igen. Berättelsen om amalgamkriget bevisar att mod, ork och omsorg om medmänniskan kan segra, även om motståndaren äger makten och härligheten. Den påminner också om medias stora ansvar för rättvisan. Att Vasabladet under 1980-talet publicerade både redaktionellt material och debattinlägg gav problemet precis den synlighet som behövdes för att påverka såväl beslutsfattare som verkställare av beslut.

Grundförutsättningen för debatten var att de drabbade vågade stiga fram. En av dem är Carina Bengs. När hon var 25 år fick hon höra att hon drabbats av klimakteriebesvär. Dessutom var hon enligt ”expertisen" psykiskt sjuk, inbillade sig saker och led av MS (multipel skleros) samt epilepsi.

-    Jag fick rådet att gå hem, ta lugnande piller, vänta och se. Jag tog två tabletter och kände mig som om jag svept en halva Koskenkorva.

För hennes del räckte det gott med en ”fylla”. Hon slängde pillren och valde istället att stå på sig, att kämpa för den egna hälsan och - när hon återvunnit den något sånär - även för andras. Tack vare sin envishet lever hon idag. Hon är till och med frisk.

-    Jag hör till de lyckliga som överlevt och jag ser det som min uppgift att berätta. Ingen ska behöva gå genom det jag har upplevt.

Carina kände första gången av amalgamförgiftningen när hon var 14 år. Hon gick som bäst hos skoltandläkaren och fick amalgamplomber insatta. När hon gick ut på rast kändes det plötsligt som om någonting hänt.

-    Det är svårt att förklara känslan. Jag har senare fått förklarat för mig att kvicksilvret förstör nervtrådarna, en reaktion som kan jämföras med smältande snö. Och därtill kommer strömmens påverkan. Jag minns att jag fick problem med inlärningen.

När hon var 17 år och nybliven mamma fick hon en så kraftig reaktion att sjukhusets personal placerade henne bland döende patienter. De förklarade det svåra tillståndet som ett MS-skov.

-    Jag låg bokstavligt talat i dödens väntrum.

Carina förklarar att en gravid kvinna delar kvicksilvret med sitt väntade barn. Därför mådde hon själv bättre varje gång hon var gravid, för att drabbas svårt efter varje förlossning.

Hon drogs under många år med en uppsjö symptom.

-    Det började med domningar, som övergick i öronsusning-ar och våldsam svindel. Jag mådde allra sämst på natten, när kroppen slappnade av.

Det kändes som att sugas in i en tunnel. Enda räddningen ut ur den skrämmande känslan var att spänna varje muskel i kroppen till det yttersta. Men räddningen fungerade bara för stunden, för symptomen blev allt fler och allt värre. Tröttheten var förlamande.

- Det brände och stack på en mängd punkter i bakhuvudet,    * jag hade smärtor i hjärtat och pulsen var ojämn.

Inte nog med det. Håret spjälktes. bröts av och lossnade i stora tussar. Svalget konstrade. Hon hade svårt att finna ord och led av minnesförlust.

-    Det var som om hjärnan låst sig. Gissa om man känner sig korkad sådana gånger!

En gång var avföringen inget annat än forsande blod och vid ett tillfälle såg hon dubbelt på ena ögat. Läkaren sa att det var omöjligt.

Hon besökte 23 läkare under sex år. Hon sökte hjälp hos allt från öron-, näsa- och halsspecialister till ögonläkare, inremedicinare, neurologer och tandläkare. På centralsjukhusets akutmottagning blev hon en återkommande gäst. Ibland fick maken köra henne och ett par gånger blev det ambulansfärd. Varken hjärtfilmer, hjärnbilder eller ryggmärgsprov kunde förklara vad den unga kvinnan led av. Inte heller visade rektoskopin, det vill säga kameran som filmade tarmen, några avvikelser.

- Men röntgenbilderna visade vita fläckar på min hjärna. Jag har försökt få en ny bild tagen efter att jag tillfrisknat, men fått blankt nej.

Läkarna stod sig slätt och förklarade de det hela som psykisk eller inbillad sjukdom. Men Carina Bengs visste bestämt att hon varken var psykiskt sjuk eller inbillade sig.

År 1982, två veckor efter att hon fött sin första dotter, blev Carina än en gång akut sjuk.

-    Plötsligt när jag kom gående blev benen som spagetti. Jag minns att jag kröp och hoppades att någon skulle se mig och förstå hur sjuk jag var.

Hon låg åtta dygn på sjukhusets neurologiska avdelning. Pulsen var uppe i 140 och huvudet kändes som om det höll på att sprängas. Hjämkartläggningen visade en onormal elektriskt störning, som läkarna inte kunde förklara.

-    Det är först nu jag kommit att tänka på en detalj som visar hur dåligt jag måste ha mått. På neurologen låg en kvinna som fått en hjärnblödning i samband med en förlossning. Jag

kände oro för kvinnans baby, men glömde helt att jag hade en egen nyfödd dotter.

Trots att det var Carina som var sjuk, fick hon agera trös-terska. En kvinna ringde och fick gråtande fram att hon inte orkade gå genom en begravning.

-    Inte ska jag dö! minns Carina att hon sa.

Ryktena florerade. En del bybor behandlade Carina som en döende, medan andra hävdade att det bara var nerverna som krånglade. Läkarnas omdömen var allt från ”Oj, oj, vad ska vi göra med dig” till ”Jag kan inte säga när du hamnar i rullstol, men jag kan med säkerhet säga att du hamnar där”.

På morgonen, två dagar efter hemkomsten från sjukhuset, överfölls Carina Bengs än en gång av en stark sugande känsla, medan hon låg och sov.

-    Känslan var så stark att jag höll på att ge upp. För ett ögonblick tänkte jag bara låta mig sugas med, men åsynen av tunnelns bortre ända gav mig kraft att kämpa emot.

Trots att hon spände varje muskel i kroppen kände hon hur hon fördes ut på en trampolin. Men hon kämpade för livet, och mycket långsamt lyckades hon få stopp på den sugande kraften. Hon rörde sig tillbaka, bort från trampolinen, tillbaka in i tunneln och tillbaka till livet.

-    I detsamma small det till i huvudet och jag vaknade. Synen på ena ögat hade blivit svartvit, och den svarta färgen erövrade allt mer av synfältet. Innan kvällen var jag helt blind på det ögat.

På basen av röntgenbilden som togs sa läkarna att synnerven hade brunnit ihop bakom hjärnan. Carina Bengs fick cortison och nervmedicin med sig hem.

Carina läste en artikel om bindvävsmassage och tog kon-

takt med massören. Hennes hårda, spända muskler fick sig en duvning och mjuknade allt mer.

-    Massören undrade om plomberna jag hade kunde ge upphov till mina besvär. Tanken på att besvären skulle komma från munnen ut till hjärtat, mage och tarm, fingrar och tår kändes först främmande.

Men en kort tid därefter läste hon om oral galvanism i Vasabladet. Misstanken slog rot. Eftersom hon under graviditeten gjorde en del tandläkarbesök, passade hon på att fråga sin tandläkare om det fanns apparater och metoder att mäta spänningen i plomberna. Hon bekostade själv en mätning av spänningen. Den visade att spänningen låg tolv gånger över gränsvärdet.

Tandläkaren sa rent ut att Carina inte kunde bli sjukare och inledde saneringen.

-    Den tandläkaren behandlade mig med respekt, men tyvärr kunde han inte ta emot mig under en tid, och jag kom därför i kontakt med ledande kommunaltandläkaren.

Carina var den första som kom till kommunens tandläkare för att få en amalgamsanering gjord.

-    Jag möttes av tre personer, den ena av dem var övertandläkare. Unisont skrek de '“Du ska inte komma här och påstå att det finns någonting sådant som oral galvanism! Det där är psykiskt!”

Carina Bengs påminde trion om att även sångaren Gunnar Wiklund och löparen Christer Garpenborg blivit sjuka av amalgamet.

-    Övertandläkaren fnös och sa att det hade de bara påstått för att nå ännu större berömmelse.

Övertandläkaren hävdade att det inte fanns några alternativa plomber.

-    Ta från Sverige, där finns! härjade Carina som svar.

-    Dina plomber finns i Amerika, och dem tar vi inte hit!

Carina blev arg och sa att hon trodde att bråket skulle vara slut efter att hon förstått vad hon led av.

-    Riv ut hela skiten då, så är vi av med problemet! fräste jag, men det kom inte på fråga.

Övertandläkaren uttalade sig även i pressen. Hon hävdade att det gått hysteri i debatten och att de besvär som en del drabbades av mycket väl kunde komma sig av dålig munhygien och av att bettet är fel. Men hon bedyrade att de patienter som tror sig må dåligt på grund av amalgamet i munnen blir vänligt och sakligt bemötta.

Carina fick trots allt saneringen utförd. Den pågick under ett halvår och två dagar efter att sista amalgamplomben tagits bort födde Carina en pigg och kry dotter.

När hon tack vare plombbytet blev frisk frågade hon en kommunal tandläkare hur hon skulle gå till väga när det var dags för barnen att få sina plomber. Amalgam var uteslutet som ämne i barnens munnar.

-    Han rodnande och stammade fram att enda utvägen i så fall var att uppsöka privatpraktiserande tandläkare. De kommunala hade order från medicinalstyrelsen att använda amalgam och ingenting annat.

Carina Bengs for hem, lyfte telefonluren och ringde medicinalstyrelsen.

-    Det visade sig att tandläkaren ljugit. Inga sådana order hade delats ut från medicinalstyrelsen.

Det Carina egentligen led av var alltså kvicksilverförgiftning och oral galvanism. Båda delarna berodde på de 17 amalgamplomberna i tänderna. Hon berättar att förgiftningen kommer sig av att kvicksilvret läcker ut i blodet och därmed åker genom hela kroppen. Oral galvanism är benämningen på de

elektriska strömningar och störningar som amalgamet förorsakar.

Efter att Carina fått det här klart för sig fick hon kallelse till neurologen för kontroll, men hon avböjde. Hon sa att hon nu visste vad hon led av. Skötaren sa att det inte var så enkelt att bara avbeställa, och uppmanande Carina att diskutera med läkaren.

- När jag sa att jag lider av oral galvanism frågade han först vad det är för någonting. Sedan sa han att jag hade fel och att jag led av MS. Punkt och slut.

Några bevis för diagnosen fanns inte, men enligt läkaren visade symptomen med all tydlighet vad det hela handlade om. Carina frågar sig hur många med diagnosen MS som kunde bli friska genom att avlägsna amalgamet ur munnen. MS är helt klart en av de sjukdomar som en mängd diffusa symptom förklaras bort med, och den diagnosen är Carina Bengs allt annat än ensam om att ha fått.

Carina Bengs ser sig själv som både försökskanin och forskare. Hon har med brinnande intresse sökt svar på allt det som då, under sjukdomstiden, var så oförklarligt. Idag vet hon att stickningarna i bakhuvudet berodde på att spänningen i varje plomb gav upphov till symptom i olika zoner i huvudet. Här finns också förklaringen till de vita fläckarna på hjärnan. Att amalgamet gjorde slemhinnorna sköra förklarar bland annat det forsande blodet.

Sin ork att kämpa, först för sitt eget liv och sedan för andras, upprätthöll hon genom kontakt till andra drabbade.

- John Backlund har haft stor betydelse för mig. Jag läste en text han skrivit i Vasabladet, där han beskrev sina symptom. Jag kände igen mig, och fick kraft att fösa undan tankar-

na på att jag kanske trots allt var inbillningssjuk.

Hon visste att hon inte var ensam, och för henne handlade kampen om ren överlevnad.

- Men alla orkar inte stå på sig. Jag har ofta undrat hur många kvicksilverförgiftade som lever sina liv neddrogade på en psykiatrisk avdelning.

Hur många som avlidit är ytterligare en fråga utan svar.

Småningom började forskningsresultat dyka upp som bekräftade de drabbades ord. De urklipp Carina Bengs har sparat - en diger bunt - tyder på att forskningsrapporterna kom från vårt västra grannland. Sverige tog dessutom ett avgörande kliv framåt när socialstyrelsen plötsligt beslöt att amalgamet successivt skulle avvecklas. I Finland gick debattens vågor höga och tonen från ”expertisen” och andra skeptiker var föraktfull, rentav rå.

Men småningom tvingades läkare och tandläkare även här böja sig inför fakta. Skeptiker finns förmodligen fortfarande, men i det stora hela har ”galvanisterna” - som de drabbade kallades av en del läkare och debattörer- vunnit.

Carina Bengs har tillsammans med Elisabeth Kjellman en informativ sida på internet. Sidan har de skapat för att stötta andra drabbade och för att sprida kunskap.

Med en känsla av sorg lyssnar Carina till Gunnar Wiklunds sång. Han sa i en intervju att han blivit frisk från det elände som amalgamet ställde till med, men avled en kort tid därefter i cancer.


Kapittlet ingår i boken "Ta ett piller och var tyst!"
Publiserat av Anne Manner.Med författarens godkännande.



Övriga länkar!